Efter en extremt lång arbetsdag klev jag på tunnelbanan vid Mariatorget runt halv elva-tiden ikväll. Jag sjönk ner på ett säte mittemot en bredbent ung man som lite gladfull plirade ut genom vagnsfönstret och slog genast upp min bok - en kantstött inbunden utgåva av Dickens Great Expectations som jag lånat på bibblan. Efter någon station hör jag en röst som säger: "Ursäkta om jag stör, men vad är det för bok du läser?". Den salongsberusade unge mannen mitt emot tittar intresserat på de nötta pärmarna. "Eh, det är Dickens. Great Expectations. Alltså Lysande Utsikter", svarar jag förvirrat. "Jaha!", säger han, "ja, jag blir bara så nyfiken när folk läser böcker som ser så där gamla ut. Hur gammal är den?". "Ja, alltså den gavs ju ut i mitten av 1800-talet men just den här utgåvan är väl ifrån..*bläddrar*...1955!", svarar jag. Och eftersom jag är typen som inte har något emot att svara på tilltal från okända människor så länge tilltalet är städat så fortsätter sedan en konversation där han undrar varför jag läser den, om den är spännande, om jag har sett Strindbergs konst, varför jag inte skriver en roman själv, vad jag pluggar och hur länge jag har gjort det, för att också själv berätta att han aldrig pluggat på högskola, och att jag skulle kunna skriva en roman eller måla grymma tavlor om jag bara ville och provade innan han vid Liljeholmen glatt säger "Okej, nu ska jag av!". "Ha en fortsatt bra kväll", säger jag och menar det, och han försvinner. Jag återgår till min bok den sista sträckan, mycket medveten om att alla runt omkring har suttit knäpptysta och lyssnat på vårt samtal.
Jag traskar av tunnelbanan som så många tisdagkvällar förr, jag spiknykter - alla andra typ packade. I vanliga fall är jag på jättedåligt humör för att vagnen har luktat gammal öl och nån har slaskat på en stinkande hamburgare och nån har kastat slemmiga come hither-blickar när allt man vill är att dra mössan djupare ner över pannan och försvinna. Men ikväll är jag på gott humör, för någon var trevlig och denne någon var en man och denne man var inte en Konstfackskille med dold agenda och han frågade inte en enda gång vart jag bodde, vart jag skulle och om han inte kunde få ringa mig nån gång. Bara en trevlig liten pratstund med en främling.
I rulltrappan upp tar någon lite lätt tag i min arm och säger "Hörru tjejen!". Jag vänder mig om och möts av en för mig totalt främmande och supersnygg ung dam som ler stort och avväpnande. I någon nanosekund undrar jag om det är någon jag är bekant med som kanske har ändrat frisyr tills hon fortsätter: "Varför tog du inte hans nummer för? Det klickade ju!". Jag skrattar och säger att det var nog inte aktuellt. Hon fortsätter och menar på att det var så roligt att tjuvlyssna eftersom "det var ett sånt fint avslut på kvällen liksom". Sedan trippar hon glatt ut i Aspuddskvällen och min extrema trötthet är som bortblåst i alla fall under de få minutrar det tar för mig att komma hem.
