Imorse, på väg till Arlanda, hade Victor ett "epic moment" och grät till Natasha Bedingfields "Unwritten" för att den enligt honom var så himla fin.
Jag tror det här är första gången i mitt liv som jag verkligen inte vet vad jag ska säga. Alltså jag är helt tom på ord.
(Jag fick bara tillåtelse att blogga om det här om jag lovade att berätta att jag igår kväll låg på en spikmatta och mediterade till hinduistiska mantran med en kristall i ena handen och en aromalampa i närheten. Men seriöst, jag vet att det inte alls är likt mig och att det kan tyckas vara en oerhört märklig och roande sak att göra MEN det är inte ens i närheten av att grina till Natasha Bedingfield. Eller hur?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
haha! jag gråter till mamma mia, varje gång. (alltså jag har sett den mer än en gång. gråter mest till slipping trough my fingers och the winner takes it all)
och jag ligger på spikmatta varje kväll.
slutsats: jag slår er båda två.
för det är ju självklart en tävling.
/freja
Men alltså VICTOR! En jävla tur att du gått i landsflykt för att visa några som helst känsloyttringar förutom ren och skär avsky inför Natasha Bedingfield är belagt med svåra straff på Norsblogg! SVÅRA! *aaaargh*
Skicka en kommentar